Politikerna Har Informationsmonopol

Sverige är en demokrati vilket innebär att det är väldigt viktigt att regeringen har majoriteten, 50%, bakom sig så att Utrikesministern, Statstministern medflera kan säga "det här är Sveriges åsikt" när de exempelvis träffar USAs president och ingår avtal. I diktaturer däremot, struntar man fullständigt i om man har majoriteten bakom sig, där gör diktatorn precis som hen vill.

För att ett land ska ha produkter och tjänster (BNP) behövs människor som arbetar för att skapa dessa. En skogsarbetare som hugger ned träd så att en fabriksarbetare kan mala ner dessa träd till en massa så att en annan fabriksarbetare kan använda denna massa för att göra kartonger, papper. Dagispersonal som tar hand om barnen så att dessa fabriksarbetare, skogsarbetare kan bidra till att landet får färdiga produkter.

I ett samhälle finns också gemensamma funktioner som alla nyttjar och behöver. Infrastruktur i form av tåg, bilvägar, vattenledning. Myndigheter i form av polis, domstolar, brandförsvar, finansinspektionen. Dessa är landets gemensamma angelägenheter.

Problemet är nu. Hur mycket pengar ska läggas på dessa gemensamma angelägenheter? Hur bestämmer man hur angelägenheterna ska styras? Vilka lagar ska vi ha? Hur mycket resurser ska läggas på polisen relativt brandförsvaret och sjukhusen? Hur ska dessa funktioner se ut?

Det spontana svaret är: ”Men vi kan väl rösta om det”. Vi har folkomröstningar som beslutar om allt det där.

Problemet som skogsarbetaren, fabriksarbetaren och dagispersonalen väldigt snabbt kommer att inse är att det inte finns en chans att de kommer att ha tid att jobba 40 timmar i veckan och samtidigt sätta sig in i alla dessa frågor så pass att de kan fatta vettiga beslut. Detta resulterar i att endast ett fåtal till slut skulle rösta i dessa folkomröstningar och därmed skulle vi ha något som liknar dagens Riksdag. En liten grupp personer som bara utgör en extremt liten andel av befolkningen. Denna Riksdag är dessutom självutnämnd baserat på vilka som har tid och ork att på heltid sätta sig in i alla dessa frågor. Den skulle onekligen bestå av personer som inte arbetar av den enkla anledningen att de som arbetar inte skulle hinna med detta.

Då uppstår frågan, det är väl knappast demokratiskt att en ”självutnämnd Riksdag”, främst bestående av arbetslösa, ska bestämma om landets gemensamma angelägenheter? Då är det bättre att folket väljer denna Riksdag så att de åtminstone fått välja personerna som aktivt röstar. Detta innebär att man utser heltidsanställda som ska sätta sig in i samhällsfrågor för att sedan rösta om dessa på ett sätt som är bäst för deras väljare.

Detta innebär att personerna som valts för att sitta i denna Riksdag får ett slags ”informationsmonopol”. ”Monopol” innebär att endast en eller ett fåtal har tillgång till något och får därmed mycket makt över det de befogar, i detta fall information. Så när dagispersonalen är på dagis och har uppsikt över/tar hand om barnen, 8 timmar per dag, så kan dessa heltidsröstare läsa lagar, lära sig myndighetsstrukturer och bli experter på samhällets lagar och funktioner. Detta får till följd att när denna heltidsröstare berättar om samhället för väljaren så kommer väljaren i regel att tro på heltidsröstaren. En parallell vore en passiv ägare till ett företag som tillverkar komponenter till vindkraftsgeneratorer. Om denna heltidsanställda expert säger till den passive ägaren som anställt experten kommer så klart ägaren att köpa in den produkt som experten rekommenderar.

Experten likväl som heltidsröstaren kan så klart missbruka denna makt och säga ”köp den här produkten” trots att det är en jättedålig produkt. ”Rösta på mig så ska jag förändra det här”, trots att denna förändring inte alls är bra för väljaren och representerar väljarens intressen.

Ett spontant svar blir då. Ja men detta tas ju hand om konkurrensen, om en 1 utav de 349 ledamöterna skulle säga något väldigt korkat skulle någon utav de andra påpeka detta och få väljarens röst istället.

Det är just det som är problemet i Sverige idag. Denna konkurrens är kraftigt satt ur spel. Nu har 80% av Riksdagens ledamöter gått ihop för att frysa ut 20%. Detta innebär att dessa 80%, som normalt är varandras motståndare, går ihop och bildar en kartell, vilken är en typ av Monopol. Sedan missbrukar man sin makt som informationsmonopolist och säger ”det är inte alls odemokratiskt att ignorera 1 miljon av väljarna”, det är inte alls odemokratiskt att ignorera den viktiga 50% gränsen”. 50% gränsen är vad som skiljer en demokrati från en diktatur.

Oavsett om ett parti går till val som enskilt parti eller som ett lag av partier är det väljarna som bestämmer om detta alternativ är tillräckligt bra för att nå upp till 50% gränsen. Om de inte gör det är det partiernas skyldighet att prata med andra partier så att de når upp till 50%. Decemberöverenskommelsen där 7 partier säger att det är helt okej att fullständigt ignorera 1 miljon av väljarna, att säga att den viktiga 50% inte spelar någon roll, att det räcker med att regeringen har endast 46% stöd i Riksdagen är att fullständigt missbruka sitt informationsmonopol.